måndag, januari 14

The end of slutet of an era
I torsdags kväll förra veckan åkte jag och mina handskar och mina lurviga vantar tillsammans tunnelbana och buss hem från replokalen. Vid bussens slutstation gick jag av. Det gjorde varken mina handskar eller mina lurvvantar sorgligt nog. Vi har firat vinter ihop en massa massa år, ända sedan cocktailcluben besökte Eva i Borås och gjorde en dagsutflykt till Gbg där vantarna och jag träffades. Jag är inte säker på att det var på 2000-talet. För att hedra vantarna (och stackars handskarna som befann sig inuti vantarna och som har funnits där en massa år de med) så tänkte jag publicera en fin bild av dem här. Eftersom jag till min förvåning och förskräckelse inte hade något eget foto på dem blev jag tvungen att sno en bild från jauvet.se där vantarna som var på fest poserar snyggt på mitt huvud. (Jag var dock inte så snygg på bilden så jag har kluddat lite i mitt ansikte.) Hej då vantar och handskar! Ha det fantastiskt på den eviga bussresan! (Och barn, kom ihåg att man tappar mycket färre lurviga vänner om man cyklar istället för att åka kommunalt.)

8 kommentarer:

larsekorre sa...

Just det !
"Det är bättre att bussa,
annars kan man tappa vantar
som man kan ha som mussa"
Var tapper KJ!

Anonym sa...

Har avdelningen för kvarglömda effekter lagts ner? Ett tips annars.
Om du någon gång vågar skaffa nya vantar kan jag åta mig att fixa sådana där fina klämmor som gör att man kan fästa vanten vid ytterplagget. Bara så du vet...
/Karin P

Karin sa...

Jo, en skulle kanske kunna leta rätt på dem, men... Det har länge känts som om det har varit på väg att ta slut mellan oss och när de nu faktiskt tog beslutet att lämna mig så tänker jag inte ränna efter dem. Jag har lite stolthet i kroppen trots allt. :-)

Nuckolas sa...

"när de nu faktiskt tog beslutet att lämna mig" ... jag vet inte, vantar är som små barn, vilsna i en skrämmande vuxenvärld, och när man lämnar sina barn kvar på bussen är det ingen som säger "äh, det var deras eget beslut", tro mig, jag vet. Fast det är klart, dina vantar var väldigt lurviga.

Karin sa...

Alltså, mina vantar var (är?) ungefär 73 år gamla i vantålder, fullt kapabla att bestämma över sig själva. Tro mig, jag vet.

DA sa...

NEJ! Jag kommer faktiskt sakna dem, snälla, kan du inte göra ett försök och ring Avdelningen för borttappade... för min skull!

Hedokatt sa...

Hoppas vantarna och mössan fått ett nytt och bra liv i Vant- och Mösshimlen, eller hemma hos någon annan.

Karin sa...

DA, jag tror att jag ska lämna dem ifred. Dags för något nytt. :)