Elektratrilogin
Efter första akten var vi flera som allvarligt övervägde att gå. Skådespeleriet var storvulet dramatiskt a la Vår Teater, scenografin var storvulet småkekkig a la Vår Teater och regin lyckades vi inte finna någon mening i. Att jag stannade berodde nog mest på pliktkänsla. Att S stannade berodde nog mest på att han fick betalt för att se pjäsen. Skulle vi uthärda fyra timmar av detta? Iofs gav första akten en liten hint om vad som skulle komma men...men... Nåväl, vi stannade och någon gång i mitten av andra akten, antagligen efter Elisabeth Carlssons nummer, så började vi förstå vad det fanns för mening i det hela. Därifrån, genom resten av andra akten och genom tredje var Elektratrilogin en njutning. Regissören Alexander Östberg kontrasterar det högtravande, allvarsamma dramatiska med något annat. Något annat. Å jag måste säga att det är jäkligt modigt av skådespelarna att dra runt och spela över under hela första akten innan publiken har fått en chans att förstå det minsta att de inte gör det för att de inte kan bättre. Tjusigt och modigt och snyggt!

Lars Ring och Leif Zern tycker såklart inte som jag!