Beigbeders självgoda plattityder vill aldrig ta slut
När jag en gång i tiden skulle skriva b-uppsats i litteraturvetenskap fick jag (och för all del resten av min klass) rådet av vår handledare att vara uppmärksamma på att det är väldigt lätt att låta sitt eget språk färgas av språket i det/de verk man skriver om och att vi skulle försöka att kämpa emot detta. Imorse när jag för en gång skull fastnade i att läsa en bokrecension i SvD, vilket jag för mig själv förvånansvärt sällan gör, tänkte jag på detta. Jag brukar ju som sagt inte så ofta läsa bokrecensioner i dagspress. Jag gör det nästan bara om det är en författare eller bok jag redan känner till och jag har därför ingen aning om hur Thomas Lunderquist vanligtvis skriver. Kanske är han alltid så fyndig och träffande (jag har inte läst Beigbeder men det känns som om det TL skriver är just träffande) som han är i denna recension. Fyndig och träffande är också just de ord han använder för att beskriva det positiva hos Beigbeder. I övrigt är recensionen en mycket underhållande slags sågning. You had me at rubriken, som vi brukar säga.